GOD JUL.

Förvänta er inte så många inlägg under julen. Bloggen börjar rulla igen på riktigt efter den 9/1.

Biutiful

Nu har jag äntligen sett den omtalade filmen som jag har väntat på i månader nu. Jösses… Den var tung. Inte tung som våld och massa coolt tung, utan tung som känslomässig tung. För att inleda kan jag säga att jag och hela (vi var typ 6st) biosalongen satt kvar, helt tysta, genom eftertexterna. Filmen hade satt rejäla spår.

Men, jag var inte nöjd genom hela filmen. I början och kanske i mitten (jag har usel tidsuppfattning) så kändes den väldigt seg och tråkig. Filmen skulle spegla det hemska i den spanska slumpen och hur alla är mår skit. Inte för att låta så kall, men det var lite ”jaha…okej. När ska det hända något”? Och, ni förstår, om jag tycker en film är långsam, då är den lååångsam. Jag brukar inte uppfatta många filmer som sega. Så en liten varningssignal för dom som gillar fart och fläkt, filmen är inte av den kvicka typen.

Men sen när siden roseten började knyta ihop säcken på filmen greppade den verkligen en. Jag och mitt sällskap var rätt tagna av filmen när vi kom ut. Hon nämnde att den var kändes väldigt spansk, och det håller jag med om. En av bidragsfastorna till effektfullheten. Om ni inte visste det innan så är jag väldigt förtjust i spanska filmer.

Slutligen: jag tycker Biutiful var enormt vacker, och Javier Bardem var extremt bra, men det är inte en film jag gärna ser igen.

HOW MUCH OF MY TIME DID THIS MOVIE WAIST? 0%

FFFF

Jag rekommenderar den helhjärtat till Alla. Den är verkligen sevärd. Men, har man sett den en gång så räcker det.
Jag vet inte vart den kommer komma rankas jämfört med regissörens tidigare verk; 21 grams och amores perros. Båda dom filmerna är riktigt bra.

Oj, just det jag glömde nästan! Jag läste att filmen skulle ha utdrag från boken ”Kafka På Stranden”, men jag fann inga sådana..det var en besvikelse. Jag hade sett framemot det.
Ps, om ni gillar konstiga böcker med underliga metaforer skulle jag rekommendera Kafka På Stranden. It’s very awesome.

Anderson/Wilson production #3

Sist och minst kommer filmen Bottle Rocket som var Wes och Owens första produktion (1996). Nu kanske det är så att det var några år sen den kom ut, men jag tyckte den var medioker för att man hade sett det mesta förut. Lite har det nog också med att göra att jag har nu sett tre filmer i följd med Luke och Owen vilka gör att man tappar intresset lite för dom.

Bortsett från det, utmärker sig karaktärerna även här. Bottle Rocket är verkligen inget undantag för speciella individer. Anthony och Dignan ska planera en stor kupp. Anthony har precis blivit utskriven från ett sjukhus och Dignan är den som egentligen borde vara inskriven.

Filmen är rolig och mysig att kolla på. Jag störde mig på indiern som nu har varit med i alla filmer. Kumar i Bottle Rocket, Mr. Little Jeans i Rushmore, och Pagoda i The Royal Tenenbaums. Inte för att han har något större scenövertag i någon av filmerna, men jag kan störa mig på små saker, och jag stör mig på han. Han är exakt samma i varje film: ”Shit man” säger jämt.

Och visste ni att det finns en tredje bror i familjen Wilson? Andrew Wilson heter han. Hmm

HOW MUCH OF MY TIME DID THIS MOVIE WASTE: 40%

FFF

Slutliga rangordningen på Anderson/Wilson productions lyder:

1. THE ROYAL TENENBAUMS

2. RUSHMORE

3. BOTTLEROCKET

Vad är hypen med Tron??

What what! Vad är det jag har missat med Tron Legacy? Jag skrattade lite halvt när jag såg trailer för första gången..men nu…nu pratar alla om den!  Okej, jag har förstått att det är en uppföljare till filmen Torn (1962) där Jeff Bridges är med, precis som han är med i denna version.. Men still.
Den gamla Torn är en disney film med 6.5 på imdb och inte för att vara fördomsfull…men den ser ingen rolig ut.
Vad är hypen med Tron Legacy? VAD ÄR HEMLIGHETEN?

I’m Still Here

Han är för jävla bra joaquin. Och jag undrar om jag hade lyckas blivit övertalad om man inte redan innan visste att den var fejk.
Men jag tror ändå att jag respekterar joaquin för mycket för att kunna gå på att han är så dum och korkad som han spelade under dokumentären.

Im Still Here är alltså en dokumentär skapade av Casey Affleck. Den handlar om Joaquins Phoenix avsked som skådespelare och introduktion till Hip Hop världen som ska spegla en mer sann bild av vem den riktiga Joaquin är…påstår han. Men några månader innan efter den släpptes erkände Casey och Joaquin att det hela är ett hoax.

Funderade först på om jag hyllade Joaquin Phoenix och Casey Affleck eller om jag kände mindre respekt för dem efter dokumentären. Det är ju ändå lite respektlöst, och någon måtta få det vara. Dock med lite eftertanke så slutar det ändå med att jag lyfter min hat för dem! Varför inte? Det är skådespeleri i sitt färskaste konst! Hela Hollywood är deras lekplats. Och själv tycker jag Hollywood förtjänar det. Om staden av änglar kan regera över människor liv; if there hot or not; den tjocke och den snygge; så tycker jag det är härligt att få se the tables turning.

En artikel i DN skriver avslutar en recension om Im Still There med dessa ord:

Jag väljer att se det som en magnifik hämnd för Rivers död och en tribut till alla trasiga självförtroenden i änglarnas stad.

River Phoenix är Joaquins lillebror. Han dog av en överdos 23år gammal. Jag ser inte dokumentärer som en hämnd, eller tribut, men jag tror definitivt att broderns död har satta några bleka spår i dokumentären.

Om man bortser från själva handlingen så var den ändå förträfflig. Den fick fram många glada minner från mig, så väl som hela bio salongen.

Men helt ärligt, budskap eller inte tycker jag ändå dom gjorde den med all rätt och min respekt för dem båda är numera skyhög. I Salute you Phoenix and Affleck!

HOW MUCH OF MY TIME DID THIS MOVIE WASTE? 0%

FFFFF

Anderson/Wilson production #2

RUSHMORE

Det hände extremt mycket under 90minuter. I alla fall kändes det som det. För att nu ha sett 2 av 3 anderson & wilson produktioner så märker man att dom lägger ner mycket kärlek i sina karaktärer. Och det är dom som utmärker deras filmer. De intressanta karaktärerna i filmen Rushmore går vid namnen Max Fisher, Herman och Ms Cross. Max sätter väl ribban för de flesta konstiga personligheter. Han går på skolan Rushmore, där Ms Cross och Herman även undervisar.
Jag såg Rushmore dirket efter The Royal Tenenbaums och den som utmärkte sig i rollskifte var Bill Murray: Herman. Han var helt annorlunda. Tillskilland från Luke Wilson, som för visso spelade en betydligt mindre och obetydlig roll, men han var nästan identisk med sin förra roll. Han är inte så mycket för att byta personligheter eller ansikts uttryck. Så som han spelar sina karaktärer verkar han även vara i verkligheten. Men Bill lyste upp. Han är för jäkla bra tycker jag. Han skulle jag vilja ta en öl med.

Tillbaka med riktningen på filmen. Jo, den var intressant. Ibland fastnade jag undrande vad man egentligen skulle få ut från filmen, men det vara bara stundtals. Det hände mycket samtidigt som det inte hände något stort. Soundtracket innehöll mycket Cat Stevens vilket jag anser var typiskt för den filmen! Mysiga låtar för mysigt underhållande scener.
I min åsikt om Max Fisher ansåg jag honom lite för amerikansk. Lite, lite för överdriven. Man fick inte lära känna honom på riktigt vilket var synd. Och lite kul att se Ms Cross, som var en typisk brittiskt stereotyp skapad av en amerikan.
Filmen i sin helhet var rolig och underhållande. Jag tyckte om den

HOW MUCH OF MY TIME DID THIS MOVIE WASTE? 30%

FFF

Anderson/Wilson production #1

THE ROYAL TENENBAUMS

Den senaste produktionen av teamet wes och owen (2006). Också högst rankad på imdb, med 7,6 av 10.
Jag minns att jag sett filmen när jag var mindre, måste varit någon gång när den kom ut, för jag har några svaga minnen från handlingen och från hon Maggie Tenenbaum, dottern, spelade av Gwyneth Paltrow.
Jag tycker verkligen om filmen. Jag fastnar för sagostämningen i den. Som disney fantast gillade jag att man innan varje scen får läsa ett stycke från en screenplay, så som det är i så många disneyklassiker.

En annan detalj som jag älskar: hur många fick man se le i filmen? Ingen, om inte Eli, spelade av Owen Wilson, som var på droger. Det färggav den komiskt dystra stämningen. Lite som the Addams family. Mest kanske för att mamman i båda familjerna är spelade av samma skådespelerska; Anjelica Huston.. Men jag undrar om det är med mening? Tänk efter ändå… Familjerna har en del likheter. Båda bor i ett stort slottliknande hus. Skiljer sig från samhället. Egentligen disfunktionella ihop, men håller samma eftersom dom är de ända som kan förstå varandra. Döttrarna i famlijer är dystra, hemlighetsfulla och mörka i sättet. Den galna morbrorn som man kan tro är på starka droger liknar Eli, som blev galen på droger och både två utomstående från kärnfamiljen. Tycker att det talar en hel del för att the Royal Tenenbaums är en modern verklighets version av the Addams Family. Namnet i sig är också ganska lika insåg jag just.

Jag älskar teamet av skådespelare i filmen: Bill Murray, Luke Wilson, Gene Hackman, Ben Stiller och så Alec Baldwin som berättar röst. Fantastic. Förutom att Luke ser likadan ut i varje roll som han spelar…men man gillar honom ändå. Bill Murray är ju guld. Han är ännu bättre i Rushmore.

HOW MUCH DID THIS MOVIE WASTE MY TIME? 0%

FFFFF

You Will Meet a Tall Dark Stranger

Woody Allen’s senaste. Suck…

Först och främst; skådespeleriet. Jag skulle gärna velat slå till Naomi Wats för hennes skådespeleri. Hon var så jobbig att lyssna på och hon var så irriterande överdriven. Det var som hon spelade teater. Och jag tål verkligen inte sådant. Hon överartikulerar och rör sig med onaturligt stora gester. Extremt retfullt. Detsamma gäller för Freida Pinto. Tack och lov att Anthony Hopkins fanns och medverkade. Även om hans roll var svettig. Och på tal om karaktärerna…
Gemma Jones, som spelade mamma och var en av huvudrollerna, ville man skjuta. Ursäkta mitt hårda spårk, men hon var inte en charmknutte precis. Hon var stirrig och korkad och väldigt brittisk. Men jag antar att man ska ge Gemma tummen upp för att hon övertalade väldigt bra i rollen. Hopkins roll var också väldig plågsam att titta på, inte på samma sätt, utan det var mer synd om honom. Så där satt man och svettas i 98minuter och i slutet av filmen hade man lidit igenom den helt i onödan. Jag fick absolut igenting utan av den. Visst den var lite gullig med en berättar röst som guidade en igenom filmen, men jaha.

HOW MUCH OF MY TIME DID IT WASTE? 98%

FF

Nej Tack. Denna rekommenderas Inte.

HIERRO

Först kom The Devils Backbone (2001), riktigt bra. Sen kom Pans Labyrinth (2006), fantastisk. Ett år senare kom Guillermo del Toro ut med The Orphanage (2007), också väldigt bra. Och nu, 2010 kom han ut med en ny thriller: HIERRO. Och den var bra, inte fantaiskt som Pans, men bra.

Om jag inte hade sett dom andra först skulle filmen ha varit bättre. För nu vet man lite vad man skulle förvänta sig. Men jämfört med många andra thrillers är Hierro väldigt bra. Men för Guillermos skull och för min tycker jag, att inför för hans kommande filmer borde han byta spår. För den föll ändå ganska platt i jämförelse med hans tidigare filmer.

Mina favoriter av del Torro thriller verk:
PANS LABYRINTH (överraskad?)
THE DEVILS BACKBONE
THE ORPHANAGE
Hierro

HOW MUCH OF MY TIME DID THIS MOVIE WASTE: 20%

Med motiveringen: Med tanke på att det är en av mina favorit regisörer så ville jag ju verkligen se den. Men den var ju inte lika bra som dom andra och den var lite förutsägbar, iallafall om man känner igen hans tänk, lite. Men som alltid är filmen riktigt snyggt gjord med obehaglig musik som gör en nervös, bra skådespeleri och spännande. Missförstå mig inte, men om det inte hade varit Guillermo som gjort filmen skulle den va bättre. Am i making myself clear? Alltså att då hade man inte seen it coming..

FFF, med ett snudd på ett fjärde

Men jag tycker den är se värd, så du kan gott se den!

Abeds Uncontrollabe Christmas! (Community S02E11)

BÄSTA avsnittet av the community! Så mysig! Hela avsnittet är stop motion. Its really cleaver, och julig.

Varför rekomenderar jag the community?
– Själv Ironi: det går inte ett avsnitt utan ett själv ironiskt skämt om deras serie, i deras serie.  Exempelvis skämtar dom om vilket avsnitt kliché dom ska göra näst. Eller när huvudrollen är för cool (Jeff) skämtas det om honom. Samma sak som när feministen (Britta) försöker bevisa att hon är annorlunda så framhävs det bara att hon är stereotypisk.

– Karaktärerna: Eftersom serien konstant är sarkastisk mot stereotyper så går det egentligen inte att tycka någon är oskön. Kanske mindre rolig, men inte pinsamt förutsägbara.

– Storyline: Ingen av dom vill vara där (på ett community collage) med tvingas att umgås trots allas olika personligheter. Eller så var det till en början.

Och för att tillägga, ibland är det så förträffligt trevligt att få skratta Åt personer istället för att skratta med dom. Vilket händer i Community tack vare den fina ironin, till skillnad från ”How I Met Your Mother” (jag vet att jag trampa på många tår där). How I Met Your Mother känns som en lite bättre collage film klyscha. Om dom någon gång skulle skämta om sina in ramade karaktärer skulle de uppnå en helt ny nivå.

Hittade ingen bra trailer. Och det här klippet är inte de roliga i seiren, men den är underhållade.
TROY AND ABED

(Om ni vill se ett länge tralier på fem minuter, så kan ni se den här: alldeles för lång trailer)